Minnesbilder

– Det här är paradiset! sa vi, den där vårdagen för snart 50 år sedan, berättar Dan och Yvonne Greitz.

”Skärgårdens vackraste landsväg” enligt
en besökare. Foto: Yvonne Greitz

Promenaden från bryggan i Bunkvik, genom skogen och över ängarna gjorde oss nästan andlösa. På Västerby mötte Hjalmar upp och visade oss det gröna hus vi skulle få hyra om vi ville. Om vi ville? Vi slog omedelbart till, och flyttade i princip in med en gång.

Vi har många härliga och fina minnen från våra första år på Västerby. Midsommarfirandet är ett av dem. Då samlades hela byn för att åka och hämta björkris och blommor till midsommarstången. De första åren var det Hjalmar som körde Grålle, traktorn av märket Ferguson. ”Äntra traktorn!” befallde han alla barn. De fick, med stor förtjusning, åka på släpet, medan vi vuxna följde efter till fots. Våra sommarsånger ljöd över ängarna under hela utflykten.

Väl tillbaka skulle stången kläs. Kransarna fick bara bindas med växter, inga genvägar med snören eller ståltråd tilläts. Så småningom tog Staffan över traktorförarsysslan, och midsommarfirandet flyttades framför Stora Boden. Staffan och Åsa bjöd oss alla på fika.

Tiderna förändrades, och så småningom upphörde det gemensamma firandet. Grålle står kvar på Västerby, men hälsan haltar litet efter lång och trogen tjänst. Dan fick högtidligen lov att köra honom för att lägga i och ta upp sin båt. Men det skedde ”på egen risk”.

Ibland kom Staffan förbi och bjöd upp till intressanta samtal. Han berättade historier från Västerby och Nämdö. Det kunde handla om allt från människor och båtar, till potatisåkern eller ett särskilt får. Samtalsämnena tog aldrig slut, och de avhandlades med stor ödmjukhet och respekt. Och berättelserna avslutades ofta med orden ” Ja, så kanske det var…”

Många barn har genom åren haft förmånen att vistas på Västerby om somrarna. Barn till hyresgäster, men också sommarbarn. Ett av dem var Anne Horngrens pappa Jan Sandin, som när han blev vuxen återvände som hyresgäst i Åsastugan med sin familj.

– Det var ett riktigt Bullerby-liv! säger Christina Krook om somrarna hon tillbringade hos sin farmor Maj-Lis Weise, först i Estland, sedan i Gröna huset. Fem barn, farmor och farmors väninna Lisa Lindroth trängde ihop sig i stugans två rum. Och det var full rulle hela dagen, alltid något att göra. – Ibland stekte farmor pannkakor och bakade bullar som vi tog med oss på utflykt till Båtset.

Birgitta Schmidt, då Linder, kom med mamma, pappa och lillebror Ulf till Västerby 1947, när hon var 7 år gammal. Pappa hade sett en annons i DN. Hon minns att Staffan var tonåring som gillade att sparka boll, och att Åsa och hennes kompisar bara hade roligt. De behövde aldrig hjälpa till i jordbruket. Birgitta har också fina minnen av djuren på gården, hon minns särskilt de tre kalvarna och hästarna nordsvensken Putte och ardennern Stjärna.

– Putte var min bästa vän, säger hon, fortfarande med saknad i rösten.

På den tiden stannade Waxholmsbolagets båtar vid Västerby brygga. Birgitta berättar att hon brukade sitta där tillsammans med sin mamma och lära sig poesi i väntan på pappa som skulle komma med kvällsbåten.

Birgitta återvände till Estland för en tid som vuxen med man och barn.

– Men jag drömmer fortfarande att jag är kvar i den röda stugan.

Gustav Wilhelm Karlsson, torparen som bodde i Karlssons stuga, senare Åsastugan, var en riktig kraftkarl, berättar Dan Månsson. Det sägs att det är han som grävt alla diken som finns på Västerby. Dan berättar att Karlsson en gång blev utmanad att utföra ett kraftprov – han skulle bära två säckar vete tvärs över ön. Sagt och gjort – Karlsson hivade upp säckarna och började gå. På vägen passade han på att plocka litet blåbär fortfarande bärande på säckarna. Han vann vadet.

Dans farmors mormor Wilhelmina Wharnberg flyttade in till Karlsson i stugan. Hon hade jobbat hos Bruno Liljefors på Bullerön några år dessförinnan. Senare i livet hade hon ett fiskestånd på Kornhamnstorg, dit hon rodde in en gång i veckan.

Yvonne Greitz berättar att hon fick agera närakut när en av sommargästerna bränt sig illa på underarmen och ena handen. Dagliga omläggningar och god omvårdnad bidrog till att det läkte fint. Och när allt var klart tackade patienten inte syster Yvonne utan doktor Dan så mycket och sa ”såhär bra vård hade jag inte fått på vårdcentralen”.
– Och med det fick jag låta mig nöja. Det var andra tider då, skrattar Yvonne.