Dåtiden

För sådär en 10 000 år sedan börjar det som ska bli Nämdö sin resa mot ljuset. Så småningom kommer människor att hitta dit och slå ned sina bopålar. Det sägs att vikingarna använder ön för handel och en plats att mellanlanda på innan de ger sig ut på plundringståg. Kanske finns det rentav vikingagravar på Västerby?

Någon gång på 1600-talet nämns Västerby gård i skriftliga källor, men gårdens ursprung är troligtvis äldre. Gården har genomlevt en mängd olika former av ägande och brukande, och speglar de förändringar som har skett på Nämdö genom århundradena.

Under lång tid lever människorna av fiske och småskaligt jordbruk. Fisket är den huvudsakliga försörjningen, och kombineras med odling av säd, potatis och andra grödor samt djurhållning – främst kor och får.

Från 1650 och fram till rysshärjningarna 1719 omnämns fyra gårdar på Västerby i mantalslängderna. Under rysshärjningarna bränns de flesta av byggnaderna ner. Efter 1720 numreras egendomarna från 1 till 4, där Västerby får nummer 1, men ibland även nummer 4. Gård nummer 2 kallas Norrbacken och nummer 3 heter Mellangården.

Efter rysshärjningarna brukas markerna på Västerbygårdarna periodvis av säteriet på Östanvik.

Genom århundradena har många människor levt och arbetat på Västerby. Skärgården var på intet sätt isolerad. Drängar och pigor kom från Åland och från olika delar av Sverige för att arbeta på gårdarna. Det tog inte mer än ett dygn att ro in till Stockholm. Men under 1800-talet förändras livet i skärgården – och också på Nämdö – när många unga flyttar in till städerna för att söka arbete. Jordbruket minskar, och många gårdar överges eller omvandlas.

Västerby gård bevaras, medan Mellangården försvinner ur kyrkoböckerna under 1800-talet. Markerna brukas av säteriet på Östanvik under den här tiden, Norrbackens marker verkar dock ligga obrukade efter ryssbränningarna.